Idétorka och samvetsnöd
Borde verkligen sätta fart och skriva det där brevet till den där vännen som sitter i sinkabirum i USA..... men tycker att det blir svårare och svårare för varje gång. Vad jag än skriver så känns det konstigt. Berättar jag om kul saker jag gjort så känns det som om jag nästan hånar dig. Försöker jag muntra upp dig så känner jag mig ännu dummare för vem är jag att försöka muntra upp någon som lever på 8 kvadrat, med dusch och dass i rummet utan dörr... som inte får komma ut alls, som är livrädd hela tiden för att han är omgiven av mordlystna galningar som slåss och skriker, som får prata med en annan människa i femton minuter i veckan, som inte får äga någonting längre, som inte vet hur många år han ska sitta där???? Det känns faktiskt som mission impossible. Fast det är ju faktiskt ännu mer impossible att svika dig helt. Jag antar att varje brev i alla fall är en länk till världen utanför.... så jag ska väl försöka igen då!