Diagnosers vara eller inte vara...

Idag var jag med Lillsess på ett ställe som heter mobilitetscentrum. Där testar man om personer med NPF-diagnoser har förutsättningar att kunna/få ta körkort. Jag satt bredvid genom några tester men sen fick jag gå ut. Blev väldigt mycket mer nervös än vad hon blev... Dessutom kunde jag konstatera att jag ALDRIG hade fått lov att ta körkort om de utsatt mig för ett sådant test. 
 
Hur gick det då? Oklart. Hon har problem med koncentration och uppmärksamhet. Inte så underligt med den diagnosen. Jag skulle gissa att problemen skulle elimineras rätt rejält om hon medicinerade. Det är väl inte helt omöjligt att läkaren kommer att föreslå att hon börjar medicinera och testar sen igen. Det tror jag är en vettig lösning.
 
Om vi för länge sedan valt att inte sätta någon diagnos på henne hade hon inte behövt göra något test då hade hon fått ta körkort på samma villkor som alla andra. Det får en att tänka och att undra. Det blir mycket å ena sidan och å andra sidan.... 
 
 

När ingenting är en självklarhet förutom kärleken...

En upplevelse jag delar med samtliga föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionshinder är den där totala lyckan när något litet och för andra trivialt fungerar. När ens avkomma lyckas med något, t ex ta sig till tandläkaren i tid, fixa att jobba alla dagar på sommarjobbet eller bara komma ihåg något litet, då blir man sååå glad. Man känner en liten gnutta hopp om att allt en vacker dag ska fungera bättre. Man älskar de här barnen en liten aning mer, för de behöver det så innerligt väl. Dessutom är det väl en livförsäkring för dom, annars hade man nog kanske slagit ihjäl ungen? OBS SKÄMT!
 
Så alla ni föräldrar till normalstruliga ungar, ni har INGEN aning om allt som kan gå fel, klaga inte på era barn. Var i stället tacksamma över att det mesta fungerar, även om det blir en och annan försovning och överhoppad läxa. 
Taggar: funktionshinder, hopp, lycka, np;