En upplevelse jag delar med samtliga föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionshinder är den där totala lyckan när något litet och för andra trivialt fungerar. När ens avkomma lyckas med något, t ex ta sig till tandläkaren i tid, fixa att jobba alla dagar på sommarjobbet eller bara komma ihåg något litet, då blir man sååå glad. Man känner en liten gnutta hopp om att allt en vacker dag ska fungera bättre. Man älskar de här barnen en liten aning mer, för de behöver det så innerligt väl. Dessutom är det väl en livförsäkring för dom, annars hade man nog kanske slagit ihjäl ungen? OBS SKÄMT!
Så alla ni föräldrar till normalstruliga ungar, ni har INGEN aning om allt som kan gå fel, klaga inte på era barn. Var i stället tacksamma över att det mesta fungerar, även om det blir en och annan försovning och överhoppad läxa.