Sökes: ett jobb som bara är just det, ett jobb. Inte en allt uppslukande passion. Jag är trött på att gå på i augusti och gå av skiftet i juni. Att säga upp all social kontakt med människor runt omkring mig helt enkelt för att människoresursen är uttömd när jag kommer hem. Jag har förstått att det finns andra som inte har det så. Andra som lever för det som händer utanför jobbet. Som inte tillbringar nätter, helger och lov med att oroa sig över sina små skyddslingar. Jag vill verkligen inte ha det så här längre. Och så här är enda sättet jag kan ha det så länge jag jobbar med ungdomar. Jag engagerar mig i dom för att det är det enda jag kan. Jag kan inte distansera mig från dom.
Jag kan distansera mig från korkade lagar, kommunpolitiker med storhetsvansinne och underliga styrdokument men det är det där med ungarna va, de kryper under skinnet på mig och stannar där.
Kanske det till och med finns en och annan som läser det som vet det. Ni har ju med åren blivit ganska många som övergått från att vara mina elever till att bli mina vänner i stället. Det är jag så glad och tacksam för. Jag uppskattar er verkligen. Men just nu känner jag att mina "omvårdnadsresurser" är uttömda. Varken vill eller fixar att göra om processen en gång till. Kanske om jag släpper det en period att det skulle funka igen för det är ju såååå roligt men inte nu.