Idag har jag lyckats befinna mig på jobbet och så här långt har jag inte sett eller känt några nya nässelutslag. Bra. Att den första delen av arbetsdagen innehöll föreläsning av en psykolog om neuropsykiatriska funktionshinder (skåpmat) och som dessutom hela tiden sa "ja ni har ett svårt uppdrag", "jag är psykolog så jag vet inte hur en löser det" och andra liknande uppbyggliga tillrop...(och därutöver försökte sälja in sin kommande bok). Nja, har sällan känt mig så nedslagen efter en föreläsning. Det är som om de tror att jag är idiot. De försöker förklara att jag kan lösa en omöjlig ekvation. Nej vårt uppdrag är inte möjligt att lösa med de givna förutsättningarna. När över tio elever i varje klass behöver egna instruktioner, egna anpassningar osv. När ens anpassning blir någon annans hinder... Morr och grrr!
Ibland när jag är extra sarkastisk brukar jag säga att jag lämnar instruktioner skriftligt, på tavlan, i Unikum, i Classroom och muntligt därefter mimar och dansar jag dem... Tur att jag inte är bitter och sarkastisk alla dagar. Men bitter kan en bli när en begrundar förutsättningarna.
