I mitt liv har jag kämpat mot min kropp och försökt att kontrollera den. Jag har räknat kalorier, kolhydrater, pulsslag, kilometrar och minuter. Allt för att passa in.... Hur blev jag så här sjuk då? Mamma talade om för mig att det var dags att hålla igen när jag var fem. Ätande belades med skam. Därför är ätförbud fortfarande bland det som skrämmer mig mest. Att sedan genomlida skolan med tillnamnet Fetterdahl gjorde inget bättre... Ännu en utlösande faktor blev allt beröm när jag fick halsfluss å gick ner massor i sjuan. Oj så mycket positiva reaktioner jag fick. Det triggade definitivt något som två år senare slutade i "en släng" av anorexi... Nåväl, det tog slut efter några månader och gled över i *trumvirvel* bulimi! Den fantastiska lösningen på allt. Jag kunde både ha kakan och äta (och spy upp den)!
Ibland återfaller jag i bulimi, men inte ofta.
Jag kämpar med att sluta räkna och kontrollera... vilket är skitsvårt! Men ännu svårare är att förstå vad normalt ätande är...har inte en aning faktiskt!