Nu så här på årets sista dag borde jag väl försöka uttrycka någon form av positivitet och förväntan, men det känns inte möjligt idag. Jag är i alla fall glad att solen skiner, alltså blir det långpromenad snart. Det ska bli skönt och kan kanske ha någon form av positiv inverkan.
Jag är klimatdeprimerad, det är alltså när jag inser att det håller på riktigt på att gå åt helvete för mänskligheten p g a att klimatet förändras. Tyvärr delar jag inte tron på att något vi människor gör kan ändra på det här. Det hade helt enkelt hänt ändå, kanske det går marginellt fortare pga hur vi väljer att leva. Just nu lever jag i "På stranden" mode. "På stranden" är alltså en bok av Nevil Shute som jag skrivit om tidigare. Den handlar om hur människor väljer att hantera det faktum att jorden kommer att gå under inom en månad typ. Jag hanterar det inte särskilt väl personligen.
Det politiska läget och vad som gjort det möjligt d v s att högervindarna viner runt knuten p g a totalt misslyckad integrationspolitik och ett haveri när det gäller mottagande är ytterligare en anledning till hur jag känner. Det är fan svårt att vara humanist i nuläget. Det är lätt att hitta de enkla förklaringarna och mycket svårt att hålla fast i min vänsterblivna grundteori. Kriminalitet skapas pga att några har mycket och andra har inget. Oj, oj, nu blev nog många arga på mig igen. Men det är ju ingen rikshemlighet att jag är svårt vänsterbliven feminist. And on that note... Att vara kvinna är mörkt nu. Oavsett om Jimmy och hans polare tar makten eller som mr Right hävdar en islamisering av landet hotar så är det katastrofalt för mig och alla andra kvinnor... För att inte tala om att vara kvinna i USA, där Umpentrumpen gör sitt bästa på att begränsa frihet och jämlikhet.
Nej som ni hör måste jag hitta någon form av framtidstro. Jag vet bara inte var jag ska leta... Det är ju lite störigt att må skit i själen pga saker som ligger helt utanför min kontroll. Problem på ett personligt plan är ju förvisso tråkigt men går att påverka. Det är väl det som är så jävla frustrerande... det ligger utanför min kontroll.
Också en dementi, jag kommer inte att sluta köra stora mullrande V8:or, jag kommer inte börja åka kollektivt. Jag kommer att fortsätta med allt som gör mig glad. Dock har jag märkt en sak, konsumtion har blivit mindre viktigt för en shopaholic som mig. Behöver jag verkligen den här är en fråga som dyker upp allt oftare innan jag passerar kassaapparatben.
För mig finns egentligen bara ett verkningsfullt botemedel mot själsliga åkommor. Det är MUSIK, i alla möjliga och omöjliga former. När jag lyssnar på musik kanaliseras mycket och jag kan bli av med negativa känslor. Det tycker jag är bra.
Så inför 2020, jag lovar att åka på massor av musikevent, troligen i en stor bensinslukande bil och "lätt" salongsplakat, förhoppningsvis omgiven av mina vänner som jag älskar massor trots att många av dem inte delar min värdegrund. Jag lovar att pussa på mina underbara skitungar och stötta dem i allt de kan tänkas planera.
PS. Jag har ju inte någon särskilt stor blogg... men den har funnits i 12, snart 13 år och några tycks ju uppskatta att jag sätter mig och tänker med tangenterna ibland.
Så jag hoppas på ett år av hippieanda. Peace, Love and Understanding! Behandla andra som du vill bli behandlad själv d v s med respekt.
PÖZZ OCH TACK FÖR I ÅR!
